Seneca, ca 49
Om livets korthet
Seneca skrev denna essä till sin vän Paulinus. Dess argument har aldrig överträffats:
Det är inte så att vi har kort tid att leva, utan att vi slösar bort mycket av den. Livet är långt nog, och givet i generöst mått, för att uträtta de största ting — om hela det investeras väl.
Men när Livet förslösas i lyx och vårdslöshet, när det läggs på ingen värdig strävan, då inser vi i den sista timmen att det Liv vi inte märkte gå har gått.
Så är det: vi får inte ett kort Liv, utan vi gör det kort. Vi är inte snålt försedda, utan slösaktiga med det vi har.
Människor är sparsamma med att vakta sin egendom; men så snart det gäller att spendera tid är de mest slösaktiga med det enda där det är rätt att vara snål.
Alla skyndar på sitt Liv, lidande av en längtan efter framtiden och en trötthet på nuet. Men den som ägnar all sin tid åt sina egna behov, som planerar varje dag som om den vore den sista, varken längtar efter morgondagen eller fruktar den.